Idag har jag varit och hämtat bussen.
Nya lameller, ny tryckplatta, nytt urtrampningslager, nytt stödlager till svänghjulet, kopplingsaxeln omsmidd, nya bussningar, ny packbox till växellådan och ny filttätning (från scaniamuseet i södertälje) till vevhuset.
Kopplingen är så lättrampad så att det känns som att trampa på en fjäder från en gulnäbbad stork!
Mindre kul var att på hemvägen så fick jag soppatorsk. (det finns stunder då man verkligen hatar sig själv) Ingen mobil hade jag med mig, inga verktyg, ingen reservdunk, inte ens nyckeln till bagaget, där varningstriangeln låg, hade jag med mig.
Tror ni att det fanns vägren där torsken slog till? Nä, just det, alla fick ut i mötande körbana. Mången elak tanke tänktes med rätta om idioten med sin gamla buss. Idag var det dessutom värmerekord i stockholm. Hade jag kortbyxor och t-shirt? Näe, jag kom direkt från jobbet i finbyxor och skjorta.
Som tur var så var det bara några hundratal meter till macken där jag skulle tanka, så jag fick låna en dunk på fem liter diesel och klunka i.
Men erfarna som ni är så vet ni också att det inte är bara att starta när man kört en diesel torr. Bort med bordet och upp med motorkåpan inne i bussen. Efter promenaden i stresstempo i stekande sol var skjortan plaskblöt.
Temperaturen steg från 42 till 68 grader inne i bussen när grenrör och motorblock fick fritt spelrum. Över denna glödheta gjutjärnsklump stod jag lutad och pumpade fram bränslet manuellt med en liten fjantig flerrp som sitter på insprutningspumpen. Som man dessutom inte kommer åt med handen, utan jag hittade en liten pinne som jag stod och fnattade upp och ner med.
Det fräste hemtrevligt när min svett i en strid ström rann från ansiktet och träffade grenröret. Ångan från svetten skapade faktiskt en liten bastu därinne.
Vilket naturligtvis ökade på svetten ännu mer. Vilket skapade mer ånga, vilket ökade…osv
Hursomhelst, efter en evighet kom det lite diesel ur skvallerröret på pumpen och jag kunde starta bussen igen och åka och tanka.
Upp till skolan och hämtade ungarna och på hemvägen säger Alice, 7 år:
– Pappa, vad skönt det ska bli att få hem bussen för det har känts som om någonting har fattats på gården. Lite tomt sådär.
Jo, det ska gudarna veta, det har varit lite tomt härhemma.
Men nu står gamla Bettan här igen, och jag har räknat ut att jag har lameller att slita på tills jag blir 197 år gammal, såvida jag inte börjar köra mindre efter fyllda hundra, isåfall räcker de ännu längre….
Nu ska den nybyggda “Hamumaladdaren” installeras, det ska putsas lackas och fejas. Samt den årliga mardrömmen med besiktning…
Nu är klockan snart ett på natten, och det är 21+ ute. Bussen är fixad och alla är friska, kan det bli bättre? Nä!
Hejhej
/Roffe
.
