En bussresa,

[Svea HBV77]

Det började i Larvik 1966.

Det Svenska Postverket hade beställt mig och jag fick då jobba som Postdiligens. Gissa om jag var stolt över min tjänst. Jag var den sista bussen som beställdes från Larvik till att bli Postdiligens och lite extra krut lades på att jag skulle vara fin. En riktig turistbuss var jag.

Jag körde människor och post över de vackra fjällen, Blå vägen, och alla som åkt där vet vilken underbar vy som passerar. Ibland var det förstås strapatsfyllt, allt går inte som man tänkt. Kommer ihåg en gång då en sten gjort ett hål i min tank och mitt där uppe på fjället tog bränslet slut. Oj oj, det var bara att vänta på att någon skulle sakna oss eller komma åkandes efter vägen. På den tiden var det inte så lätt att ringa.

Mina år hos postverket tog plötsligt slut, fast det inte var något fel på mig. Men jag hade sett att vi mötte fler och fler bilar allt eftersom åren gick och det blev färre och färre människor som åkte med mig över fjället. Mina säten stod ofta tomma. Det var en ledsam tid. Jag körde andra sträckor också, fast ingen väg var lika vacker som den ”Blå”, men det hjälpte inte. Så rätt som det var kom en man nerifrån Stockholm och tog mig med sig. Jo, nog hade jag varit I Stockholm förr men tyckte inte riktigt om att köra i stan, jag vill sträcka ut och känna fartvinden i ansiktet. Jag fick ett stillsamt liv där i Huvudstaden, inte mycket som hände. Fast det fanns ju lite lastbilar och annat som sällskap, men det var inte som förr inte.

Efter några år så kom det ett gäng grabbar och skulle ta hand om mig. Jag blev så glad. Äntligen skulle något hända. Kanske skulle jag ännu en gång få sträcka ut efter vägarna, stolt och vacker. Min första resa gick mot Karlstad och jag kan fortfarande känna doften av äng och skog som det kändes den gången. Åh, så ljuvligt det var. Killarna pratade och skrattade och gjorde stora planer om vad som skulle hända med mig. Jag kan erkänna att jag var lite nervös men samtidigt så glad. Jag skulle ju få göra något mer, inte bara stå och tyna bort år efter år.
Mina säten hade blivit dåliga så de togs ur och nu började det byggas och hamras. Det blev slipat, lagat och målat under. Men så kom de mer och mer sällan för att jobba med mig. Det blev väldigt ensamt. En dag blev jag flyttad till en gård och där blev jag in backad bredvid ladugården. Jag tänkte att nu ska han fortsätta att göra mig i ordning. Korta stunder klappade han på mig men allt som oftast blev jag bara stående där.
De kom hem med bebisar och när de blivit större så fick de leka inne i mig. Ljudet av barnskratt och lek är vackert, äntligen hade någon tid att bry sig om mig igen. Fast jag fick ju inte sträcka ut efter vägarna som jag önskat. Bara i barnens fantasi körde jag ut på vilda äventyr.
Och ja, där stod jag. Många ensamma år i regn och sol, snö och kyla.

En dag kom några främlingar in på gården, de gick runt och tittade på mig. Det var ingen hemma i boningshuset så de åkte sin väg igen. Men det var trevligt med besök för det var länge sen någon ägnat mig en tanke. Sen dröjde det länge innan jag fick besök igen, men då var det helt plötsligt som jag förstod att kanske skulle jag få flytta igen. Äntligen skulle min tid här vara över. Visserligen så kände jag ju att jag inte var så vacker längre, med fönster som blivit alldeles vita av fukt och sol, mossa som växt lite överallt och bara halvfärdigt byggd inuti. Ville han verkligen ha mig?
Nej, det verkade inte så för här stod jag då fortfarande. Hela vintern gick förbi och jag stod här och såg hur de kom hem med matkassar, kånkade och bar. Skjutsade barnen hit och dit, precis som vanligt. Våren kom och solen började värma, sakta så tinade snön av mig. Tussilagon lyste mot mig med sin gula vackra färg och jag tänkte att så där gul var jag också en gång i tiden.

Så kom då en dag när jag helt plötsligt får besök igen, de var två personer den här gången. Jag blev startad och undersökt ordentligt. Jisses vad jag hostade och kraxade innan jag fick ur mig den sura gamla dieseln. Jag fick åka efter väg igen, WoW, även om det nu bara var en kort bit så slapp jag i alla fall stå där mot väggen och knappt se någonting alls. Hm, intressant ställe jag kom till, fullt med bussar. Himla trevligt att få känna sig som en i gänget igen. I Skattkärr upplevde jag en tid i fullständig lycka.
Nåväl, där stod jag då och väntade på vad som skulle hända sen, jag förstod ju att något mer skulle ske, och mycket riktigt så kom de då tillbaka för att göra mig i ordning för en resa. Tänka sig, jag skulle få rulla efter vägen igen, känna vinddraget och dofterna längs med vägen. Efter några dagar var det dags och med hoppfullt sinne rullade jag så iväg.

Min resa går mot Stockholm, jag känner igen vägen och kommer ihåg min resa hit för nästan 20 år sen. Vilken lycka jag kände då och hur det sen blev. Beslutar mig för att inget kan vara värre än att stå bredvid ladugården och falla sönder. Hostar ur mig sista ångorna från den förgångna och börjar spinna som en katt. Njuter av vägens asfalt mot mina sulor, tar den långa backen i ett nafs. Bäst att passa på när tillfälle ges.
Anländer till Enköping, vad trevligt. Här finns också en buss och jag slipper vara ensam.
Senare på hösten körs jag bort på parkeringen och allt som finns i mig rivs ut. Här ska tydligen göras om. Ja, det behövs nog för inte är jag värst vidare snygg. Det är så roligt med någon som bryr sig om mig så de får göra vad de vill…nästan

Men vad i hela friden gör de? Det gör ont, mina stolpar i väggarna kapas av. Taket kapas också tvärsöver, det hänger fritt och hålls upp av stöttor. Åh, jag blir högre, så fint.
Det svetsas och grejas där inne, det gör inte ont längre. Plåtar byts ut och hålen täcks igen så nu börjar jag trivas i min nya kostym. Den gamla igensatta dörren på sidan tas upp igen och en ny dörr monteras. Jag får ett täcke över vintern så inte mina takfönster ska läcka in vatten. Hela jag får ett nytt lager av isolering, och i golvet läggs värmeslang. Nu förstår jag, jag ska bli HUSBUSS. Vad underbart! Det betyder att jag kommer att användas och inte behöver stå alldeles ensam något mer.
Det spikas panel i taket och väggarna kläs, golvet får också ett fint ytskikt. Och jag har fått en kamin som gör det varmt och skönt, det ni.

Det jobbas och grejas nästan varje dag nu. Rätt som det är så får jag nya takfönster också. Taket blir målat och de grå fula plåtarna på sidorna blir gula. Undrar om jag ska vara gul med en blå rand, tycker det är väldigt stiligt om jag får säga vad jag tycker. Börjar känna mig lite som pånytt född. Tänk att jag har stått så många år och ingen brytt sig om mig och nu helt plötsligt ägnar en människa all sin kärlek på MIG!!
Nu har jag fått en fin inredning, ett kök, ett sovrum och en stor fin soffa att sitta i. Det borras och spikas och skruvas fortfarande. Är ju många saker som ska fungera.
De fula fönstren som blivit vita plockas ut och renoveras, oh så klart och fint ljus det blev inne. Man ser nästan inte att det är fönster där.
Dessutom så har jag fått spackel och grejs på utsidan så nu ska det väl bli måla av vad det lider. Jag har sett färgen, jag blir gul med en blå rand. Jippi.
Jag har fått ett namn också, Svea! SVEA, är det vackraste namn jag hört. Visserligen så byggdes jag i Norge, men jag har alltid varit Svensk och har ju faktiskt tjänat det Svenska Postverket. Vilket man ska vara mycket stolt över.

Snart ska jag åka till Uppsala och få bli husbuss på riktigt, sen ska jag genomgå en besiktning också. Känner mig uppspelt som en yngling över att få komma ut igen. Vad roligt jag ska ha när vi åker på träffar med andra bussar, att få prata minnen och berätta om min förvandlig från ”skogsvrak” till ”lyxbuss”. Jag har blivit lovad en tur bara besiktningen går bra, då ska vi åka och campa. De ska bo i mig hela helgen, kanske spela radio också

SVEA

Ps. Återkommer med mer. Ds.

[Bertil HBV30]

Hej Svea!

Vi har inte träffats än men jag heter Tor och är en man i mina bästa år med rötter i Tyskland och Finland.
Va kul att du får bli fin igen, jag hoppas att dom som har mig också ska göra mig fin nån dag. Dit jag brukar åka får man faktiskt vara och se ut på olika sätt (tur för mig!) för det är hjärtat som ger karaktär åt oss bussiga resenärer.

Hoppas vi ses!

mvh Tor

[RICKARD/ULLRICK HBV74]

Hej SVEA!
Dig har jag hört mycket talas om, det skall bli roligt att se dig!
Själv står jag mest och förfaller för mina åkkompisar har haft för mycket annat för sig de senaste åren, tex att renovera boningshuset istället för mig
Men jag har blitt lovad ny plåt härådär och en ny skitsnygg färg bara huset blir klart nångång ” border=”0″ alt=”sad.gif” />
Hoppas besiktningsgubben är snäll mot dig!
ULLRICK

[Lars och Elisabet HBV 251]

Hej Svea!
Vilken fin berättelse, det känns fint att du delar med dig av dina tankar.
Själv har jag inte fått nåt riktigt namn än, jag har ju varit i Svenska Flygvapnets tjänst för att senare säljas ut det civila.
Jag kallas allmänt för TMR, men det fulla namnet är TMR9 och betyder “Transportabel MarkRadiostation 9” men det är ju ingen vettig buss som vill kallas så!!
Jajustde, buss… jag är ju inte längre än 6.85 meter så det råder ju vissa tvivel om min tillhörighet!!
Men det finns en skylt fastskruvad “inne in mej” som talar om att jag byggts på ett Scania busschassie av Hägglund & Söner!!

Jag kan fullt ut förstå hur du kände det när dom du bor hos nu kom och hämtade dig. Det är underbart
Innan jag hamnade hos mina nuvarande människor flyttade jag från plats till plats och kände hur min kaross blivit sämre och sämre träet murknade och taket läckte in vatten.

Men, i höstas blev jag uppstädad inuti och fick flytta in i ett tält!! Där står jag nu och väntar på att det ska hända något. Jag har blivit lovad en “ny” motor som drivs med diesel istället för min bensinare. Taket ska visst höjas och sen ska jag få bli hus jag också!! Vedkaminen har jag ju redan för den är originalutrustning!
Jag har i alla fall kompisar i tältet, två tyskar, jag tror dom heter Magirus (den ene kallar sig “Dutchy” och är ett hus. Dock är han en lastbil från grunden

Nåväl, förlåt att jag kapade din berättelse, men jag blev så glad av att läsa din berättelse att jag kände mig så inspirerad att svara!!

Utan att fråga mina människor hälsar jag dig välkommen att besöka mej om du har tid och lust!

(människorna kallar mej “UGLY” när dom tror att jag inte hör och eftersom jag varit full med radioutrustning kan jag såpass engelska att jag vet att det betyder “FUL”! ” border=”0″ alt=”sad.gif” /> Jag får väl hoppas att dom skämtar)

[Svea HBV77]

En bussresa som ännu inte tagit slut. Del 2

Jag har nu lysen och allt möjligt som fungerar igen. Det har jag inte haft på länge. Människorna jobbar med mig från morgon till kväll. Jag har blivit tvättad ordentligt och svart smuts rann av mig. Tyckte jag blev så snygg bara mossa och smuts kom av, men det räckte tydligen inte för nu har de målat mig också. Jag ser ut som när jag kom från fabriken i Larvik då för 44 år sen. Känner mig mycket fin och stolt.
Inne har de byggt soffgrupp och kök, sovrum har de också. Det blir så fint. Jag är ju inte van att frakta bara några få människor men det är mycket bättre än att stå parkerad bredvid en lada år ut och år in.

Den spännande dagen infinner sig då vi ska ut och åka, till Uppsala, för att få bli husbuss och besiktad så jag kan få åka igen på vägen. Lite mer bränsle fick jag och så bar det iväg. Himmel så skönt att låta däcken rulla på asfalten. Fast nog hade det kunna vara lite längre dit vi skulle för jag tyckte det gick så fort. Vi stod där och väntade en stund innan det blev min tur, min husse och matte klappade på mig och sa att det här går nog bra. Mitt nummer kom upp i displayen och vi åkte in. Jag har nu blivit husbuss eller rättare sagt personbil klass 2, fast nog låter det bättre med husbuss. Jag är ju en BUSS…
Kände att det var lite trögt när jag skulle bromsa och där får nog husse hjälpa mig att få bort lite rost så det blir bra igen. Annars var jag så bra. Nu får det bara åka 7 människor i mig, men de kan bo och vara med mig hela tiden om de vill. Det hoppas jag att de vill.

Det packas och grejas och jag förstår att det ska bli en resa. Så roligt, åhh vad jag längtar. En fyrbenting ska också åka med, det gör ju inget bara den inte biter i något. Den har fått en egen säng och matplats, kan ju vara bra att den är med och kan vakta mig om människorna går iväg. Så verkar allt klart och jag blir startad, lufttrycket stiger och snart kan vi åka iväg. Men hjälp vad är det som händer, efter 50 meter börjar jag hosta och hacka, och bränslet når inte fram till motorn. Människan får stå ute i regnet och ta lös mina bränslefilter, de var alldeles igentäppta. Så väldigt skönt att få nya, nu kommer bränslet så fint och jag brummar på som aldrig förr. Vi åker inte så långt nu heller men det är nästan mörkt när vi kommer fram. Mina strålkastare lyser upp i mörkret och vi parkerar på gräset. Regnet öser ner men inne är det varmt och torrt. Många människor kommer på besök och alla vill titta hur det ser ut inne.

Det luktar gott när människorna gör mat, det får de göra ofta. Det är väldigt trivsamt att ha människor som bor i mig. På kvällen drar de för i fönstren och lyssnar på musik och läser.
Inte visste jag att det skulle bli så här bra.
Efter två nätter åker vi vidare och stannar på ett annat ställe där jag har gott om plats. Så vackert det är här. Solen skiner och jag glittrar ikapp med vågorna på den lilla sjön. Det här är livet det. Här skulle jag kunna stå länge men jag tror att vi ska åka vidare om ett par dagar.
Fast jag inte längre jobbar åt Kungliga Postverket så är jag stolt ändå. Nu får jag vara med igen. Jag hann morsa på en annan buss när vi stannade efter vägen det var riktigt roligt och jag vet att jag ska få träffa några andra bussar om ett tag. Undrar om de är lika stora och vackra som jag?

Fyrbentingen verkar gilla att vara med och myser på sitt täcke. Jag såg att hon fick bada och det såg riktigt kul ut. Sen var hon tydligen väldigt trött för hon sov länge. Nu ska nog människorna göra mat snart igen, det är så skönt att få följa deras dagar. Jag har aldrig trott att jag skulle bli så fäst vid människorna. Tänk om de kunde bo i mig jämnt.

[Tom HBV168]

CITAT(Svea HBV77 @ 22 Aug 2011, 14:59 ) [snapback]13785[/snapback]

Det luktar gott när människorna gör mat, det får de göra ofta.

Kul berättelse! Skriv gärna mer!
Med tanke på ovanstående – räknas surströmming som mat så du nog fel på luktsinnet utöver bromsarna ” border=”0″ alt=”smile.gif” />

Själv står jag hemma på gårdsplanen vid husses och mattes nya hus. De har inte haft tid med mig alls i sommar eftersom de gör iordning inför flytten alldeles strax.
De har hållit på som galningar i nya huset och det blir jättefint tror jag (jag får ju inte komma in och se, för där är bara 3,5 meter högt i tak och jag är ju 4 meter hög). Det är ju lite tråkigt att de inte kan ta ut mig på vägarna, det var ända sedan i maj jag var ute o rullade. Hoppas det blir nån runda i höst i alla fall!

MVH / Mofen

[Lars och Elisabet HBV 251]

Guten Abend Svea ” border=”0″ alt=”smile.gif” />

Min granne i det tältet talade om för mich att du fått ett nytt liv igen.
Jag fröjdas mit dig und önskar dig många sköna resor med dina nya människor.

Ungefär samma hände med mig, aber jag blev ställd i ett mörkt skjul där fåglar gjorde sina behov på mitt tak, damm samlades och jag blev väldigt smutsig. Jag behövde inte vara blöt men …

Efter 6 år efter kom en Man und betalade und jag fick flytta till ett nytt garage i södra delen av Holland. Jag kommer eigentlich från Ulm i Tyskland men fick tjänst i Holland från 1952.

Så, efter några veckor i det nya garaget kom 2 människor från Sverige, renoverade mina bromsar, städade och putsade inuti samt smorde mm.
Sen bar det av till Sverige och sedan 2008 bor jag här.

Underbart att vara ute med människorna, i somras var jag tillbaka i Holland, blev faktiskt lite orolig att dom skulle lämna mig.

Jag säger som TMR, du är välkommen att titta förbi

MVH Dutchy

[Svea HBV77]

Nu står jag här hemma på gården igen.

Det har varit en spännande tid med de här människorna. Jag fick träffa andra bussar, en som heter Tor och en som heter TuffTuff, och vi kom väldigt bra överens. TuffTuff har också jobbat åt det Kungliga Postverket fast han körde på en annan sträcka, men jag undrar om vi inte har träffats förut någon gång. Men då hade han andra färger, men han klär mycket bra i sin nya färg. Han tycker också det är kul med människorna och de fyrbenta som är ute och åker med honom.

Men som sagt nu är vi hemma igen och vardagen har börjat rulla på, min husse och matte försvinner iväg varje dag. De “jobbar” säger de, men det är inte på Posten… Kan man ha andra jobb?

Men i alla fall så behöver jag inte vara ensam så länge, de kommer hem och fortsätter greja med mig. Min broms bak håller på att göras i ordning, det känns bra. Snart så kan jag bromsa ordentligt. De har också börjat diskutera att göra om lite, jaha man duger inte som man är. Men det är klart, om jag blir ändå finare så får de väl göra vad de vill.

Varje kväll så kommer de ut till mig och spelar radio, sitter och pratar. Ibland så tänder de ljus och det tycker jag om. Sen går de och lägger sig och jag får lyssna till deras snarkningar. Fast det gör inget, det är riktigt rogivande och jag somnar snart själv. Fyrbentingen har sin plats och hon sover också hela natten. Hon är så snäll, har inte bitit någonstans på mig. Jag har hört att vissa av de här fyrbentingarna faktiskt kan både kissa och bajsa inne, men den här har inte gjort det. Tack och lov.

Varje dag ser jag bilar och bussar som åker förbi, jag står parkerad väldigt bra och har utsikt över vägen. Tänk så trevligt det är nu. Jag brukar räkna bussarna som åker förbi här om dagarna, det blir aldrig långsamt.

Faktiskt så tror jag att vi ska åka någonstans snart igen. Undrar om det blir sista gången för i år, det ska ju bli vinter snart. Då ska min husse fortsätta snickra, han ska bygga ett badrum. Det blir bra så slipper min matte gå ut i bara nattlinnet ” border=”0″ alt=”biggrin.gif” /> Hon ser ganska rolig ut på morgnarna, har en frisyr som Kurt Olsson men jag gillar henne ändå, hon städar och gör fint. Klappar på mig ofta och säger att jag är så fin. Sen gör hon mat som luktar gott, tydligen smakar det gott också för husse måste alltid gå och lägga sig efter att de ätit.

Häromdagen hörde jag att de pratade om nästa sommar och att de ska få Amerika främmande. De ska tydligen bo i mig och så ska vi åka runt och visa Sverige. Vilken ära, och vem kan visa Sverige bättre än JAG. Kanske ska vi åka Blå vägen?? Eller kanske inte, men jag har kört på många vägar så nog kan jag visa Sverige. Känner mig mycket hedrad över ett sådant uppdrag.

Minns en gång i min ungdom då det åkte några människor med mig som kom från ett annat land, busschauffören förstod inte alls vad de sa och de behövde inte betala något för att åka med för de förstod inte vad han sa heller. De klev av mitt uppe på fjället där det inte fanns någonting alls. Förstår inte alls vad de skulle göra där, men i alla fall så klev de på igen när jag åkte åt andra hållet. De gav busschauffören pengar som inte var svenska och han ville inte ta emot dem men gjorde det till slut. Sen gick han på banken i Umeå för att byta till svenska pengar och det var så mycket pengar, lika mycket som en hel månadslön. Vilken tur han hade.

[Lars och Elisabet HBV 251]

Gott att höra i från dej
Har du fler berättelser från Post-tiden?
Lyssna lite om du kan höra “Vildmarksvägen”! Om det skulle höras nåt sånt kan du väl ge mig en vink.. kanske vi kan träffas och snacka lite om folk o fä, dom bär sej ju lite knasigt åt i bland så det kan nog bli mycket kul

HA de gott

TMR

[Svea HBV77]

Tjohej igen.
Nu rackarns har man tinat fram ur snödrivan. Solen värmen riktigt gott om dagarna.
Tyvärr har jag varit lite krasslig och är väl inte riktigt kry ännu men jag känner att det håller på att bli bättre. Min husse har varit mycket bekymrad över mig och min matte har mest stått bredvid och svurit, när jag hostat och harklat vid start. Men inte är det värre än att jag orkar ta mig en tur.
Jag har nu fått ett riktigt badrum också, det känns ju bra framför allt för mattes del
Nu städas det och fejas, radion spelar gamla godingar och livet känns riktigt bra.
Har hört att de ska ut på tur med mig i påsk. Jippi… Där kommer jag att få träffa andra bussar, bilar och något annat som jag inte vet vad det är. En slag låda som sitter efter bilen
Nåja, det blir nog bra i alla fall. Fyrbentingen ska också med, hon har blivit så konstigt tjock om magen på sista tiden. De där människorna får nog ta och ge henne mindre mat tror jag. Fast de har pratat om valpar, vad är det? Är det små fyrbentingar? Ungefär som Folkabussar?
De ska tydligen inte åka i mig på ett tag efter den här helgen och jag känner mig lite ledsen ” border=”0″ alt=”sad.gif” /> Så får jag väl stå här på gården och räkna bussar som åker förbi då. Kanske får vi besök av andra bussar i alla fall. Det tycker jag är så roligt när de brummar in på gården och man får göra en ny bekantskap. Så många lustiga historier det berättas om människorna, oj oj. Nästan så man kan skriva en bok.
Men nu ska jag passa på att njuta av åkturen och sällskapet på vår tur så får det bli hur det vill senare. Jag har bestämt mig för att uppträda mycket nobelt och stilfullt när jag glider in på parkeringen så alla ser vad tjusig jag är.
Ha en riktigt Glad Påsk alla bussar där ute och kör försiktigt.

//Svea

[Lars och Elisabet HBV 251]

Hallå, Magirus här! ” border=”0″ alt=”smile.gif” />
Gott att höra att Du har vaknat ur vintersömnen.
Själv habe Ich genomgått några mindre operationer aber förra lördan var jag ut och rörde på mej. Det var gott att känna!!
Har hört nåt rykte om nån träff på södra världen…. vet du nåt?

Nåja, det visar väl sig….

Ha de gott

[Svea HBV77]

Det som började 1966 i Larvik, Norge, har nu fortsatt i Sverige i 46 år. Min husse säger att jag nästan är ny. Jag undrar lite vad han menar när han säger så, om han är ironisk eller skämtar. Jag är faktiskt ganska gammal, det är inte långt kvar tills jag fyller 50 år.
Men mina dagar nu för tiden är betydligt enklare än de jag hade som yrkesverksam, då skulle man ut i snö o kyla eller stekande sol. Idag kan det visserligen vara mycket varmt men jag blir parkerad och så sätter de på något som heter AC och så blir det svalt inne, det är mycket skönt. Vi åker till vackra platser och jag får träffa både bussar och andra fordon som man också bor i. Det blir många skratt och tokiga historier som berättas. Det är ett mycket trivsamt liv och jag trivs utomordentligt med mina nya människor. De är inte så nya de heller…hi hi. Fyrbentingen har fått en hel hög med små fyrbentingar, tack och lov så har de inte varit inne hos mig. Bara en som fick följa med och det gick ju ganska bra. Men hon kissade på golvet när inte matte vaknade så hon fick gå ut. Det tyckte jag inte om men matte torkade bort det och talade om att hon var så ny så hon inte förstod att man inte får göra så. Nåja, den där nya var riktigt söt och busig. Hon retade sin mamma och sen sprang hon in under mig och gömde sig, ja jag talade inte om var hon var. Det var faktiskt riktigt roligt. Vi fick besök av en annan fyrbenting också och den tyckte jag inte alls om, han kissade på alla mina hjul. Vilken typ, va? Det fanns andra konstiga djur där med som hette häst. Det har jag hört talas om, fast då var det något som finns i min motor, hästkraft tror jag de sa.
De bor i mig väldigt mycket nu och det är så roligt. Matte städar och gör fint, husse han fixar saker som inte riktigt funkar. Tänka sig vad mitt liv har blivit annorlunda. För bara några år sen så stod jag bredvid en lada och hade jätte tråkigt, det var aldrig någon som brydde sig om mig då. Vad jag minns väl när de nya kom och tittade på mig, och så glad jag blev när jag fick sträcka ut på motorvägen. Fast jag hade väl aldrig kunnat drömma om hur bra mitt liv skulle bli, jag var bara tacksam över att det äntligen hände något. Hela vintern har värmen varit på och husse har klappat på mig nästan varje dag.
Nu har vi åkt till ett fint ställe men det är bara jag som är buss här. Alla tittar på mig och de tycker nog att jag är jätte snygg. Fast någon rynkade på näsan och sa att det luktade illa. Undrar om husse hade släppt sig, matte säger att då får man fly, det var säkert så det var. Här har vi stått parkerad några dagar och matte klagar på att hon fått myggbett men jag har fått myror i bagaget. Fy fasen vad det killas när de springer omkring. Nu har husse plockat ut allt och bortstat noga och gissa om det var skönt. Han såg att de små rackarna kom klättrandes in på sladden så han sprutade någon smörja på den och nu har det inte varit några fler. Kan han inte spruta lite smörja på matte också så hon inte behöver klia sig så väldigt. Fyrbentingen har blivit riktigt ompysslad, fått bada och allt möjligt. Jag blir lite avundsjuk faktiskt och funderade på om inte fyrbentingen kunde få lite myror på sig. Men nu sover hon djupt och jag tycker faktiskt om henne, hon vaktar mig när husse och matte går iväg. Det känns riktigt tryggt, hon skäller och låter riktigt ilsken…he he. Världens snällaste.
Idag är det lite mulet och det har kommit en regnskur så det är skönt innesittarväder säger matte. Husse håller med och har lagt sig, han har ont i håret säger han och det förstår inte jag för han har ju nästan inget hår??? Igår kväll var de borta ganska länge och sen kom de hem och hade andra människor med sig som skulle titta på mig överallt. Klart jag vaknade till och sträckte på mig lite extra. Man vill ju visa sig på sin bästa sida. Jag tror de var ganska imponerade av hur det såg ut i en sån här gammal Postbuss.
Husse och matte pratar mycket om att de ska flytta ut och bo i mig jämt. Då behöver jag aldrig vara ensam mer. Vilken lycka, jag är så glad. Vi ska tydligen bo där de där hästkrafterna finns och det känns ju bra. Då har man ju lite kompisar. Men nu först ska vi till något annat ställe och stå parkerad där medans matte jobbar. Jag har varit där och det är så vackert bredvid vattnet och det gör inget att matte jobbar hela dagarna. Det är mycket folk och bilar att titta på så tiden kommer nog att gå fort. Husse ska också jobba men han får ta bilen och åka i mellan. Sen kommer de att vara med mig hela kvällarna. De har också pratat om en resa vi ska göra, vi ska på en festival. Jag har aldrig varit på någon festival förut så det ska bli himla spännande. Undrar vad man gör där? Fast jag tror det är en massa musik och sånt, det gillar jag. Matte spelar radion nästan jämnt och ibland gör hon några konstiga rörelser. Hon säger att det är dans, men jag vet inte jag. Men musiken är trevlig så det ser jag fram emot. Jag vet att jag kommer att träffa kompisar där också, flera stycken. Det ska bli så roligt med en resa upp till Norrland, undrar om jag känner igen mig. Fast vi skulle ju inte ända upp till Umeå där jag tjänstgjorde en gång i tiden. Men bara att få komma nästan hem är ju en höjdare. Jag längtar.
På vår lilla tur hit började en av mina spridare krångla, husse hällde i någon slags olja i mitt bränsle så jag tror att det känns bättre nu. Men annars så får han nog ta och öppna huven och skruva lite. Jag känner i alla fall att det inte är så alvarligt. Men de får ju tänka på att jag inte varit igång på så många år, det är klart att det kan kärva och vara lite slitet. Husse har grejat med mig jätte mycket och jag tycker nästan synd om honom, önskar jag kunde hjälpa till.
Men nu står jag i alla fall här och tittar ut över en stor plats full med konstiga små fordon och vagnar som det bor folk i. Det är inte många som är ute idag, någon enstaka människa som är ute med sin fyrbenting bara. Husse vilar fortfarande, matte sitter och skriver på en konstig manick. Radion spelar fin musik. Det känns rofyllt och jag skulle nästan kunna stanna här, fast det blir nog kanske trist när hösten kommer och alla andra åker hem. När höstmörkret faller och stormen viner då blir det nog väldigt ensamt. Och ensam det vill jag inte vara något mer. Man kanske tror att jag inte känner något bara för att jag är en buss, men det är fel. Jag har så många minnen från både lyckliga tider och då jag varit väldigt olycklig, bort glömd och ensam. Idag har jag det så bra fast det gjort ont i mitt skal många gånger när husse gjort hål i mig. Men den smärtan glömmer jag snart bort när jag ser vad han hittat på och det uppvägs av att få höra människornas rofyllda snarkningar på natten. De snarkningarna ska jag få höra i många månader och år hoppas jag.

[Börje HBV216]

Det är skitkul att få följa med på er resa!

Ha det bra!
Börje

[Lars och Elisabet HBV 251]

Gott att höra att allt är väl. (förutom spridarna då)

[Svea HBV77]

Nej, jag är jätte krasslig och behöver en hjärttransplantation. Nya rovan står på gården och husse håller på att förbereda mig för bytet.
Skriver mera när jag mår lite bättre.

Svea

[Författare]

Inlägg